Kärlek och hat på en betongläktare

Igår kväll trängdes jag med massor av främlingar på en betongläktare i södra riktiningen på en av våra finaste fotbollsarenor. Igår var den fylld till bristningsgränsen och normalt sätt så sitter jag på kungatronen när jag ser Helsingborgs IF spela fotboll. Där högst upp på läktaren är det lungt och behagligt och sikten är fri. På betongläktaren är det trångt, svettigt, högljutt, berusat och sikten är för det mesta usel. Men det skapar en helt annan dimension av sporten. Det är som att titta i tre olika dimensioner för du kan inte få armarna runt djup, avstånd och närhet. Du är helt enkelt utlämnad att gissa dig till hur nära eller hur långt ifrån saker och ting är. Uppe på kungatronen ser du allt perfekt, alla rörelsemönster och dom taktiska uppställningarna är klarare än dom finaste diamanterna. Men du förlorar en viktig känsla där upp på tronen. Som kung känner du sällan av folkets svallande känslor. Där uppe sitter du tryggt och säkert. På betongläktaren svajar det fram och tillbaka och det hatas och älskas på helt annat sätt där.

Det är lite poetiskt på det sättet vissa männsikor beter sig under en sån här tillställning. Jag hoppas och tror att dom orden vissa använder inte är ord som dom använder så ofta i vardagslivet. Det är den enda som inte trillar in i den poetiska kategorin. Igår stod jag bakom en berusad dansk och hans vän och mellan två män från göteborstrakten. Längre upp på betongläktaren stod en ängel med rödmålade naglar och log. Det poetiska i samanhanget är kärleken till fotbollen. Hur man hänger sig med alla sinnen och skriker, skrattar, hoppar, gråter, hatar, hyllar och dansar till spekaklet ute på gräsmattan. Det är verkligehten. Det är underbart att få känna att man är en del av det även om jag inte alls har den passionen för laget som dom flesta andra har. Men det finns vissa likheter mellan toppen och golvet och det är bland annat att alla är experter, alla vet precis hur saker och ting ska göras. Görs det på fel sätt, då är dom inte sena att kommentera det. Görs det på rätt sätt hyllas det. Stackars lagmännen som måste hålla ordning på utövarna. Hade jag fått höra så många hatord på nittio minuter som dom får göra, då hade jag fått sätta mig i ett hörn och börja gråta.

Respekt för andra människor finns varken på betongläktaren eller på den kungliga motsvarigheten. Men det är en del av helheten. Vi hatar dom från andra städer, vi hatar dom som byter klubbadress och vi hatar dom som är bättre än oss. Men vi älskar dubbelt så mycket när vi har framgång och då hånar vi dom som har det svårare. Det är livet på en betongläktare. I medgång skiner männsikorna som solen och i motgång är dom så mörka och fyllda av otäckheter att man blir rädd. Igår var det derby mellan Helsingborgs IF och Malmö FF. Matchen var enorm, den bästa jag har sett på många veckor. Det var en kamp som var ljuvlig att se från andra trappsteget på södra betongläktaren. Mitt emot oss stod Blådårarna och deras sånger är alltid härliga att lyssna på. Matchen hade allt och på läktaren fanns allt. Så som det nog ska vara under en så här tät drabbning. Kärlek och hat kan vara början på något helt underbart.