En cykel i varje storstad

Än en gång har jag satt min fötter på Köpenhamns välkomnande asfalt. Helgen har varit så varm och skön att det är svårt att förstå varför rockar och mössor fortfarande hänger och ligger på hatthyllan. Denna staden är som en kär vän vars famn man kan falla i oavsett om man är glad eller ledsen. Även en söndag lever hon som småstäder inte gör. Det sjungs på uteserveringar, det blåser ljumma dofter från restaurangerna och även om butikerna är stängda så sent på kvällen känner man pulsen av alla glittrande shoppare. Jag övertalade min gode vän Pelle att följa med mig in dit och se den kanadensiska musikmagikern Hawksley Workman. Det var inte direkt svårt att få med honom men jag fick trots allt lägga fram ett par starka argument om rockmusikens betydelse i vår tillvaro. Turligt nog för oss båda så valde han att följa med, trots stress och den allt mer stundande måndagsmorgonen.

Jag måste erkänna att mina förväntningar på denna konserten var högre än jag kan nå med fingertopparna. Jag har bara hört en skiva med Hawksley men den är så fantastisk och varje låt lindar sig runt mig som en sidenscarf. Hans röst, arrangemang, texter och melodier vävs samman till något som bara kan beskrivas som magi. Det blev precis så underbart som jag hade hoppats på men detta med hjälp av mitt sällskap. Från första hälsningsfrasen till vi sa adios pratade vi om allt på ett sätt som bara riktigt bra vänner kan göra. Om kärlek, jobb, musik med mera. Inga ämnen är främmande för diskussion eller svåra att prata om. Vi fortsatte hela vägen till Christiania där vi utbytte stories som två personer som varit med om mer än vad en själ bör klara av. Som två gamla bluessångare. Men vi är fortfarande unga vilket gör det hela ännu mer spektakulärt. Jag kommer aldrig glömma hans berättelser om Köpenhamn.

Jag har ett lokalsinne som är under all kritik men på något sätt kan jag minnas platser, butiker och gatuhörn och tack vare det kan jag navigera mig fram till platser. Inte alltid men igår gick det bra. Jag såg kyrkan och tornet med trappstegen som går medsols. Då visste jag att vi var nära och sen lyckades vi styra oss rätt utan några större bekymmer. Så, framme i landet i landet. Christiania och dess nerklottrade fasader, söta dofter och dammig gator. Här ligger en av dom mysigaste rockklubbarna jag vet. Den har träbjälkar i taket, en scen som bara är trettio centimeter hög och en atmosfär som är sällsynt. Klubben heter Loppen och ligger precis vid ingången till denna säregna stadsdel. Man kan säga vad man vill om ryktet denna delen av Köpenhamn har men där är väldigt lungt. Vi vågade oss in på Christiania Jazz Club och där inne spelade ett bluesband. Jag vet inte vad dom heter eller om dom någonsin har spelat tillsammans förut, men dom två låtarna vi lyssnade på var strålande. Stället såg ut som en nergången saloon med en touch av ladugård. En liten bar, en scen, ett par mystiska män som klappade takten och det var mörkt och rökigt. Jag hade inte gått in hit själv. Så tveksamt verkade det vara. Men är man två, då vågar man lite mer.

Loppen har lite konstiga konserttider. Alla andra sätter tidpunkten på biljetten som konsertstart. Men Loppen sätter tiden som insläpp. Så, vi fick hänga vid ett barbord i en timme vilket inte var hela världen. Den speciella ölen smakade alldeles utmärkt och det var en skön blandning av människor som kom för att se Hawksley. Konserten började och den är värd en egen berättelse för det var magiskt. Första sextio minuterna var helt fenomenala. Jag har svårt att greppa vad som hände mellan fioler, saxofoner, piano, fina gitarrer och trummor. Det var helt enkelt sannslöst.

Så vandrade vi tillbaka mot tåget, fortarande pratandes om allt och inget. Där insåg vi att storstäder har en sån charm och att man borde äga en cykel i varje storstad. Mest för att kunna ta sig runt. En i Köpenhamn, en i London, en i Prag, en i Barcelona, en i Dublin, en i Munchen, en i Wien, en i Milano, en i Karlskrona och så vidare. Nu har man ju inte det tyvärr, men den tanken är lockande. Väl hemma i min hemstad igen, där jag vet att min trogne cykel alltid väntar på mig, klockan halv två på natten. Ett tyst Helsingborg, så olikt från det berusade Köpenhamn. På hemvägen var det inte en människa ute, inga bilar, bara fågelkvitter, kaniner och rök från fabrikerna. Jag somande med ett leende på läpparna...