The Great Gig In The Sky

Lördagkväll, den förste november tjugohundraåtta. Klockan är tjugo i sex och jag vandrar mot en ödslig busshållsplats i en totalt nerkyld stad. Jag möter en buss som stannar men jag ber vänligt om att få ta nästa där mina vänner sitter. Chaffören skrattar till lite och stänger dörren. Jag sätter mig ner på bänken och räknar bilarna som kör förbi.

Något försenad dyker strålkastarna upp vid horisonten. Jag hoppar på och betalar min biljett till Helsingborg city. Att resa kollektivt är alltid en annorlunda upplevelse. Jag mötte upp Micke och Bengan och medan vi for genom stadens alla lyktor pratade vi ingående om musik, vilket alltid är trevligt. Vi diskuterade LP skivans betydelse och att dagens sätt att lyssna på musik skiljer sig markant från tiden då dom och jag växte upp. Två olika generationer men med samma rara inställning till konsten.

Vi gick till rockklubben The Tivoli i Helsingborg. Där väntade ett bord på oss, den bästa platsen på stället. Micke var noga med detta när han bokade biljetter och sittplats redan i somras. Denna lördagkväll gästades klubben av ett danskt Pink Floyd coverband. Jag kan säga att mina förväntningar inte var direkt skyhöga.

Jag har lyssnat på Pink Floyd länge och alltid velat få chansen att se dom på riktigt. Men den chansen blir mindre och mindre för varje bortfall från orksetern. Men musiken kommer alltid att vara bland det absolut bästa som någonsin spelats in på skiva.

Kvartetten vid bordet blev komplett när Kim anlände, halvt stressad från jobbet. Jag köpte fyra tjeckiska öl och sen var vi på väg. Maten serverades, klassisk amerikanks middag med något så fantastiskt som sötpotatis till huvudrätten.

The Pink Floyd Project började spela klockan halv åtta, detta efter femton minuter av konstiga ljudeffekter som bara låg och skapade en härlig nyfikenhet. Bandet gick på scenen till ett fullsatt Tivoli. Orglen började ljuda och sen drogs vi med på en resa genom Pink Floyds karriär som på gick i lite över tre timmar. Shine On You Crazy Diamond satte ribban högt. När refrängen kom, efter sju minuters gitarrsolo och magisk dynamik, rasade alla murar.

Efter andra låten, som var Another Brick In The Wall, sa jag till mina vänner att jag skulle kunna gå hem nu och ändå vara nöjd. Jag tror Micke, Kim och Bengan höll med. Jag såg det i deras ögon. Efteråt, när vi hade återhämtat oss, var vi helt överrens om storheten vi hade bevittnat.

Orkestern bestod av tio musiker. Sju instrumentalister och tre körsångerskor. Jag satt och log hela kvällen. Jag sjöng med ibland, lyssnade skarpt på varenda ton som spelades till perfektion och njöt av att se en publik så hängiven och respektabel. Ljublet nådde inga gränser denna kvällen.

När lamporna tändes, efter en över tre timmar lång spelning, hade jag svårt att greppa situationen. När jag blundade kändes det som jag såg Pink Floyd, orginalet. Vissa låtar var nya för mig, andra var som en god vän. Men dom fem bästa, så som dom framfördes denna lördagkväll, kom att bli klassiker men även helt nya bekantskaper.

Young Lust, The Great Gig In The Sky, Shine On You Crazy Diamond, Comfortably Numb och Echoes. Sen kan jag inte plocka bort resten. Allsången i Another Brick In The Wall och Wish You Were Here samt gitarreuforin och det precisa och helt otroliga basspelet i samtliga låtar. Körsången och damernas totala urladdning i Great Gig In The Sky. Jag är frälst igen, musiken har sköljt över mig.

Det är betryggande att Pink Floyds musik får fortsätta leva genom dessa eminenta danskar. Nästa år lär dom återvända till vårt rike och då har dom med sig hela showen.

Jag skrev innan vilka dom fem bästa låtarna var. Jag tar tillbaka det. Denna afton fanns inget dåligt, allt var bara helt enkelt magi.