Det perfekta talet

Borås, Sverige. Lördag, Luciadagen den trettonde december tjugohundraåtta.

Efter glögg och mingel och handskakningar med främlingar packade vi ihop våra saker och körde till festlokalen där bröllopsfesten skulle hållas. Lokalen, som jag inte minns namnet på, var som designad för en fest av denna kaliber. Här inne skulle det firas med välsmakande import champagne, god mat och gott sällskap.

Men det är inte festen jag tänker skriva om i denna text. Jag ska skriva om det som få väljer att göra. Det som i folkmun kallas för att hålla ett tal. Att hålla ett tal är alltid speciellt och så länge man väljer att inte göra som i den danska filmen Festen så lär man kunna gå där från firandet med hedern i behåll. Vissa personer, så som brudens far är enligt tradition tvingade att hålla ett tal. För många kan detta vara det värsta som finns, att prata inför en publik. För andra är det en promenad i parken. Tal kan vara bra och tal kan mediokra och denna kväll lutade det åt den första. Men där fanns ett tal som välte stället, som smög sig in i de känsligaste vrårna.

Vi börjar med att titta tillbaka till hur det började. Min Maria, som är syster till brudgummen Johan, visste inte riktigt vad hon skulle göra på bröllopsfesten. Vi pratade om det hemma en kväll och hon kom fram till att använda talets gåva. Det finns en hel del sköna historier om deras uppväxt. Nu har jag bara hört de från systerns synvinkel men dom håller ändå högsta komiska och rara klass. Som när Johan retade henne så långt att hon blev så arg att hon glömde andas och svimmade helt sonika. Eller klassikern att om hon ville vara med grabbarna och spela fotboll, då fick hon helt enkelt stå i mål.

Syskons relationer skiljer sig alltid mycket från familj till familj men där finns ändå alltid starka band som aldrig slits sönder. Syskonkärlek är sammansvetsad med guld och blod och kommer förmodligen aldrig att förändras.

När vi satt och pratade om dessa saker så kände jag direkt hur bra och humoristiska saker dessa var och talet nog ska bygga på händelserna som grundpelare. Så en kväll satte hon sig med datorn och började skriva ihop det talet som i mina öron blev kvällens bästa. Inte för att de andra inte var bra, det är endast av den anledningen att hennes tal innehöll så många sinnesstämningar, dynamik och en underbar överdos av syskonkärlek.

Maria var så klart nervös inför talet. Det är en viktig dag för många och framförallt familjen. Jag var nervös inför min solosång i kyrkan för man vill att allt ska vara perfekt för brudparet. Jag hämtade ett glas rödvin till henne några minuter innan och jag tror hon hann fylla upp det lite extra till innan hon ställde sig upp och levererade ett tal så speciellt att jag aldrig kommer att glömma känslan jag kände just då.

Rösten darrade lite, men inte märkbart, när hon presenterade sig för folket. Hon vände sig till sin bror och där har vi en av storheten i talet. Hon pratade egentligen inte till någon annan än sin bror. Det var precis som hon sa innan. Hon behöll lugnet och fokuseringen. Hon levererade fyra minuters kärlek rakt in i hans hjärta.

Redan innan visste jag att det skulle fånga lyssnarna för deras bravader i unga år är både komiska och roliga. Jag hade väntat mig den responsen men inte att hon höll fast åhörarna i ett svallande hav av glädje, fina ordval och charm. Dynamiken var enorm, som en riktigt bra låt. Inledningen fångar nyfikenhet, versen behåller lyssnaren och refrängen höjer det till skyarna. Där i mellan finns bara magi.

När hon i slutet talar rakt från sitt goda hjärta finns gråten i halsen. Precis vid det tillfället blev det tyst, koncentrerat och tårarna fanns i fleras ögon.

Avslutning var perfekt och vi utbringade ett skål för brudparet. Någon minut senare kom Johan fram till Maria och omfamnade henne i en lång kram. Båda började gråta och mina ögon förvandlades till en ocean.

Det var så vackert och jag är så stolt över Maria. Hon levererade ett tal i ren perfektion. Det minnet kommer nog ingen i familjen glömma. Jag kommer inte att glömma. Det var sju minuter minnes skapande.

Jag säger inte det för att jag är partisk. Jag berättar detta för att det förtjänas att berättas. Ett tal har aldrig tidigare gripigt tag i mig så här. Det var omvälvande på ett glädjefullt sätt.