I onsdagskväll klockan tjugo över fem lämnade jag ett hotell i vackra Göteborg. Jag tog hissen ner från tredje våningen till lobbyn och ut på en bakgata som skulle kunna vara ett fotografi från ett tyst New York. Taxibilar släpper av turister, handelsmän och andra karaktärer i jämn fart. Jag trycker på play på Ipoden och låter musiken stänga ute världens sorl.
Mitt huvud är tungt, jag behöver den friska luften och konstigt nog så doftar det vår. Jag tar mig igenom ett överbefolkat Nordstan och smyger mig över spårvagnsspåren och ut i Göteborg. Jag måste gå, bara gå och skaka av mig en hängighet som slöt sina vingar runt mig tidigt på förmiddagen.
Det är som en dröm. Det är som att vandra i en film. Gatorna är fulla av människor. Gatorna är fulla av liv och rörelse. Jag har min musik och mina tankar.
Så enkelt kan man ladda om batterierna, få nya intryck att samla i drömbanken. På en gata i Göteborg är man helt anonym, nästa så att ingen ser. Osynlig men ändå glad. Jag saknade min ängel. Ibland tog jag ut hörlurarna för en stund och lyssnade på staden, vad den viskade och om den hade något att säga. Jag saknade hennes röst då och lyssnade vidare på sånger vi älskar tillsammans.
Jag rörde mig i fyrtiofem minuter, en fotbollshalvlek. Jag spelade stabilt men försiktigt. Som en slitvarg på mittfältet som ingen minns. Det gjorde mig gott att få gå som i en dröm utan destination. Allt för den fina vårens skull. Igår snöade det igen. Ibland fattar jag ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar