Igår gick musikskribenten Lennart Persson bort. I tidningen Sydsvenskan kunde man skicka in minnen, ord och hyllningar till Lennart. Jag gjorde så, skrev ett brev från hjärtat om Lennart som var en av de bästa på att skriva om musik. Idag är den publicerad både på nätet och i själva tidningen. Jag är stolt. Här följer min lilla samling ord om honom...
När jag öppnade Expressens hemsida idag och såg att den store Lennart Persson hade gått bort så kände jag en iskall rysning genom kroppen. Musik är mitt liv, precis under min käraste på livets godalista och Lennart kunde verkligen skriva om kärleksförhållande till artister och toner. Det finns få skribenter som kan vinna ens hjärta så lätt som Lennart kunde.
Första gången jag mötte på Lennart var när han var med i ett tv-program där Per Sinding-Larsen styrde skutan. Ett musikprogram som var helt underbart. Tyvärr sviker mitt minne mig just nu men jag vet att Ika Johannesson var en av Lennarts sidekicks. Vad hette det där programmet? Fruktansvärt fantastisk underhållning med så skarpa åsikter om populärkulturen att jag såg den halvtimmen varje vecka som helig tid.
Jag fortsatte följa Lennarts krönikor och texter så mycket jag kunde, såg honom som en inspiration. Det fanns något så klockrent i hans formuleringar som grep tag i mig. Hans intervju med Emmylou Harris i Sonic håller jag som den finaste, den och skivaffären i Malmö. Varje gång jag gått förbi den lilla butiken när jag besöker Malmö har jag alltid velat gå in där men aldrig vågat. För Lennart är större än det mesta och bara fråga honom om något skulle förmodligen mötas av en skön utläggning om artisten eller bara en skakning på huvudet åt min okunnighet. Därav rädslan, som att inte våga hälsa på sina andra idoler. Jag vet inte om ni hänger med vad jag menar men ibland vill man inte förstöra bilden av någon som man själv har målat upp. Nu ångrar jag såklart att jag inte har gått in genom dörren, nu är det försent.
Men för några veckor sedan var jag och min vän PeO på The Tivoli och såg Pelle Ossler skräna sig igenom en timme av svårsmält svart musik. Lennart var där och han myste med sin butelj . Både jag och min vän sa ”kolla, där är Lennart Persson” och kände oss som tonåringar som precis sett Bob Dylan eller Amanda Marshall. Lennart var den enda riktiga rockstar skribenten och jag antar att det är fler än jag som tycker det.
Hoppas att Kurt, Jimi, Ted, Björn och de andra där uppe i himlen tar väl hand om honom. Lennart skrev om musik på ett sätt som jag alltid kommer att avguda och sakna hur mycket som helst.
Vaya con dios du ambassadör för musiken!
DeLarsson, Helsingborg
Läs fler fina texter om Lennart på http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article432738/Minnesord-om-Lennart-Persson.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar