Musik är ett kärt ämne att prata om. Det är också en av livets tre kanske viktigaste kompanjoner att ha med sig. Jag försöker att skriva med känsla, att ni få som läser detta ska gripas tag av texten och kanske ge er ut på den underbara jakten på just den sorts musik du läser om som träffar lika precist i hjärtat som melodierna. Musik är i mina ögon en av få sanna konstformer som inspirerar andra människor.
För några dagar sedan fick jag den brillianta idén att samla ihop så många skivor som möjligt som har inspirerat mig från den dagen jag vände den hårda musiken ryggen och gav mig på att ge melodier och texter en större vikt än riffets makt. Det blev en väldig massa skivor och alla är fantastiska. Det började i USA där jag via deras radiostationer blev så förälskad i landets radiovänliga musik att jag köpte över femtio skivor som jag fyllde resväskan med. Många av dessa samlades i högarna i fredags.
Av alla fantastiska talanger och låtskrivare var det ändå ett speciellt band som drog mig hela vägen tillbaka till slutet av nittiotalet. Ett band som inte längre är verksamt men som jag fortfarande är bländande imponerad av. Dom kallade sig Ben och kom från min hemstad Helsingborg. Bandet bestod av två utomordentligt vassa låtskrivare i Daniel Frank och Andreas Einarsson samt Jonas Andersson och Marcus Andersson. Ben hämtade inspiration från folklegender som Bob Dylan och Neil Young samt vågen som kallades Americana (mer känd som rotrock på denna tid) där band som Wilco, Son Volt och Uncle Tupelo var förgrundsfigurer på den amerikanska myllan.
Ben var originella och blev ett sådant band som många följde och försökte låta som. Jag vet inte om pojkarna visste det då eller om de har klurat ut det nu i efterhand men de var idoler, lokala idoler som flera musikanter såg upp till med respekt och vördnad. Deras musik var och är fortfarande magisk. Arrangemangen, soundet, melodierna och sättet Daniel och Andreas flätar ihop sina fina röster är kvalitet på ett unikt sätt. Ben är på samma nivå som sina idoler och inspirationskällor. Det finns en talang som är orubblig i detta gäng.
Jag satt med deras debutskiva i handen och tittade förbryllat. Den stod kvar bland mina skivor i stället, den stod där stolt i sällskap av Dave Matthews Band, Bob Dylan, Sarah McLachlan, Steve Earle och The Wallflowers. Varken kaxig eller blyg, bara som en jämlik. Jag tog hörlurarna och tryckte på play. Jag ryser fortfarande när jag hör en av världens bästa låtar klinga ut i ett tungt mollackord. ”Thick Blood” är låten som sammanfattar bandet enligt min åsikt. En låt med kraft, fint musicerande, ett medryckande sväng och med en melodi och text som bara brinner av skönhet. Andreas sjunger som en gud och gitarrspelet, ja det är utomordentligt spelat. Det finns många andra låtar med Ben som håller världsklass men just ”Thick Blood” är den som tar hem guldmedaljen. Refrängen är lika bra som det bästa Matchbox 20 har lyckats skriva ihop.
Stadiumrock i det lilla formatet!
Ibland möter jag Andreas på morgnarna när han är ute och vallar sin hund och när han lyssnar i sina stora hörlurar. Han hälsar alltid lika trevligt med ett leende och varje gång inser jag att det finns talanger som alltid har fötterna på jorden. Det är nog en av anledningarna till att Ben var som de var. Jordnära, ödmjuka och med en stor dos kärlek till sin musik.
Numera spelar medlemmarna i lite olika konstellationer och man kan fortfarande njuta av deras talang lite då och då på scen. Men jag längtar ändå till den dagen då jag får se originalet spela igen. Ett litet band som var bättre än de flesta i den stora vida världen. Ett band som inspirerade så många andra och som definitivt inspirerade mig.
Så är ni i en skivaffär, på en loppmarknad eller var som helst och ni hittar ett exemplar av Bens första skiva ”Like a wheel touches ground” så köp den utan att tveka. Lyssna på spår nummer sex och låt er imponeras av Helsingborgs bästa rockband genom tiderna.
Lyssna även på delar av Ben i nya Rusty Flores: http://www.myspace.com/rustyflores
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar