Röda mattan
När vi steg ur bilen möttes vi av våra gäster som hade ställt upp sig precis utanför det fina omgjorda stallet där vi skulle skåla i sommarsött mousserande vin. Regnet föll fortfarande men det var på något sätt omärkbart. Om vigselakten var en runda i ringen mot nervositeten så kändes allt nu bara lätt, roligt och spännande. Vi gled in på moln på en osynlig röd matta som kvällens stjärnor och skålade med sextio leende vänner. Kramar delades ut och vi tog emot gratulationer. Vi köpte enkelbiljetter till en egotripp vi aldrig kommer att glömma.
Så guidade vår eminenta och helt fantastiska toastmaster Markku Turja oss och våra gäster in i ladan där själva festligheterna skulle äga rum. Jag och Maria hade, tillsammans med Johan och Emma Lidemar, kämpat med att färdigställa allt och få allt på rätt plats under torsdagen och fredagen. Detaljerat in i minsta detalj, allt skulle kännas perfekt. När jag satte mig ner vid honnörsbordet och andades in atmosfären visste jag att vårt arbete var värt all möda.
Middagen
Markku satte en nivå på kvällen direkt med sin varma och sköna humor som han proffsigt blandade med välförberedd seriositet. Han hade till och med döpt de fem borden vi hade dukat upp efter fotbollslag. Klassiska klubbar där så klart, till kvällens stora ära, honnörsbordet hade döpt till Trelleborgs FF.
Maten stod uppdukad på buffébordet, drycken var väl kyld så det var bara att ta för sig av de italienskinspirerade läckerheterna. Från det till den kommande brudvalsen hände massor och jag söker i mitt minne för att få med allt i små korta episoder i denna text. Det jag minns tydligt var en underbar stämning där Markku höll flowet konstant och där Emelie Strömberg, för kvällen utsedd till allsångslederska, såg till att vi fyllde lokalen med roliga små visor. Och så har vi talen, dessa fantastiska tal som avlösta varandra likt välskruvade frisparkar på bästa sändningstid.
Hjärtliga tack
Jag borde såklart skriva ingående om alla dessa tal men det tar för stor plats och att beskriva dem i text så här i efterhand vore att inte göra dem rättvisa. Jag behåller dem i hjärtat och minnen. Men jag vill ändå nämna något kort om alla dessa fantastiska tal bara för att jag känner att jag måste.
Det första talet i en icke kronologisk ordning är kvällens mest interna som jag tror var så bara riktat till mig att det var många som inte förstod poängen. Det var min kära vän och rockbroder Micael Möller som tog till sig modet att hålla ett tal på engelska. Men det var inte vilket tal som helst utan ett tal inspirerat av storheterna Led Zeppelin, skrivet med deras låttitlar som grundstomme. Micael, det var helt enormt och snyggt gjort.
Sen var Micaels, Per Söderkvists och Pelle Aldgårds limerickar och ”Bara M” tal sinnesjukt roligt också och det är bara tre knäppgökar som dessa herrar som kan framkalla något av denna kaliber.
Våra föräldrars tal var bland de första ut och som sig bör griper dessa tag i ens känslor utan pardon. Till min stora glädje fanns där dock väldigt mycket humor i framför allt min fars och min svärfars tal att vi fick skratta istället för att fälla rörande tårar. I dessa två tal föddes också den kanske inte helt oväntade kampen mellan Elfsborgs och Helsingborgs fans. Svärfar gav mig en signerad Elfsborg matchtröja var på min far sa ”Ja Martin, det var ju ingen rolig svärfar du har fått”. Fantastiskt bra från båda hållen.
Vi fick även ett tal från Rolf och Elli Scheiderbauer som kom så oväntat men ändå så väntat. Dessa två underbara människor har alltid något speciellt att komma med och de höll ett fantastiskt fint tal med många roliga händelser inlindade i vänskap och repade skidor.
Givetvis fick vi även en återblick i svensexan och möhippan där det roligaste såklart var att få höra och se Maria sjunga ”Fångad av en stormvind” uppbackad av möhippekören som bland annat innehöll två medlemmar från superkvartetten The Agnez Nicole Winterz.
Vi fick även en tuff och hård kamp mellan två lag ledda av mig och Maria i Magnus och Gunilla Björkners bokstavligt talat kluriga lek. Mitt lag förlorade men vi borde ha vunnit. Ett stavfel är ett stavfel, så enkelt är det och resten lämnar vi till historien.
Två av kvällens mer gripande tal kom från Marias bror Johan och en av hennes bästa vänner Hanna Mattsson. Välriktade, välskrivna och jag måste säga att Marias grymma tal som hon höll på Johan och Emmas bröllop tangerades av Johans fina och kärleksfulla tal denna afton. Oavgjort, precis som det ska vara. Hanna rimmade sig igenom sitt fantastiskt tal och avslutade med att slänga sitt papper på bordet och skandera ”kom hit, jag älskar er”.
Glädjetårar
Om Johan och Hanna lyckades gripa tag i känslorna så får de tyvärr känna sig brädade av min fru som helt oväntat ställde sig upp och höll ett tal till mig och överlämnade en gåva utan dess like. Jag fattade ingenting, tänkte så mycket att jag inte kunde tänka. Vad hände, vad var på gång och varför pratade hon om min drömgitarr? Chockerande ledde hennes vackra ord till att Markku kom bärandes på ett gitarrcase och när jag fattade vad som hände släppte alla spärrar inom mig och glädjetårarna hade inte hejd. Det är inte gåvan, den otroliga gitarren i sig som utlöste alla känslor, utan det att Maria gjorde detta för mig. Kärlek på högsta himmelska nivå. Så där stod jag och grät inför alla gäster men enligt ryktet så var jag inte ensam. Kvällens känslosammaste fem minuter var korade. Maria, du är ett fantastiskt mästerverk.
Konsten att runda av på bästa sätt
Middagen avrundades med vackert Elli & Rolf designade tårtor, kaffe och avec. Jag höll ett kort och improviserat tal och myntade det numera klassiska citatet ”Vilken kväll, jag har fått en ny gitarr… och en fru”. Humor som inte går att förbereda. Vår toastmaster avslutade sen det hela med några väl valda ord och lämnade sitt uppdrag som kvällens guide med bravur. Jag vill bara säga till Markku Turja att ditt toastande var helt perfekt. Tusen tack för att gjorde vår kväll så speciell och härlig.
En kort paus senare, det var nu dags för det vi hade bävat för mest, det som kallas Brudvalsen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar