Det lät som om hela kyrkan höll andan vid synen av detta mästerverk. Långsamt men säkert gick dem mot mig med söta Sofie i spetsen. Jag tror aldrig jag har sett min systerdotter så stolt som när hon visade vägen för Maria och hennes pappa mot altaret där jag stod och väntade. Mitt hjärta ökade sin hastighet på slagen ju närmare de kom men så fort vi stod där och Marias pappa lämnade över sin dotter till mig och jag fick ta hennes hand så blev jag lugn igen. Det är en sak att stå där själv, utlämnad och iakttagen, till skillnad från att ha en brud som stjäl hela showen från en.
Vi gick sakta upp till altaret och vigselceremonin började. Här någonstans är mitt minne dunkelt. Jag kan inte riktigt koordinera vad som hände så här i efterhand. Jag minns att jag var rörd till tårar som jag aldrig lät falla. Att mina känslor var på toppnivå och att jag nog ibland kramade Marias hand lite väl hårt. Vi sjöng, vi log och vi lyssnade på prästens väl valda ord.
Så kom då den första prövningen, att stå och lyssna på två fantastiska musiker. Det var ganska klart för oss vilka två personer vi ville ha att sjunga för oss och våra gäster i kyrkan redan under våren. Vi var rörande överrens om att vi vill ha en låt som betydde otroligt mycket för oss och som också var den låt som i början av vårt förhållande lyste som klarast. Randy Newmans helt otroliga låt ”Feels like home”. Bara tanken att låta mina två SOT-kollegor Linnéa och Josefin framföra denna på vårt bröllop var överväldigande.
Kanske var det också därför hela jag gick sönder på ett positivt sätt då Josefin spelade de första tonerna i låten på pianot i krykan. Hon är en talang utöver det vanliga och när sen Linnéas hjärtevärmande och vackra stämma sjöng ”Something in your eyes makes me wanna lose myself, makes me wanna lose myself in your arms” grep något tag i mig så hårt att jag var tvungen att börja gunga i takt för att hålla mig stående. Jag samlade mig men när refrängen kom och Josefin la på ännu en underbart vacker stämma på sången så ville jag bara låta glädjetårarna falla som ett vattenfall. Det var så bedårande vackert, så svårt att beskriva i ord.
Efter dessa mysigt gastkramande minuter fortsatte vi med att säga ja till varandra, säga våra intränade löften och sätta på ringarna på varandras ringfinger. Hela den stunden gick snabbt, så snabbt att jag inte helt kan beskriva vad som hände. Men vi fixade det utan bekymmer, vad kan gå fel när kärleken får styra ens ord och rörelser? Maria var en orubblig och varm stöttepelare jag hela tiden lutade mig åt. Jag hoppas att den känslan var ömsesidig.
Vi var gifta och det kändes och känns för jävla gott.
Nu väntade nästa känsloprövning, nästa sång som jag själv skrev i våras till Maria. Den heter ”Mästerverk” och det var Maria som kom på idén att vi skulle ha med den i kyrkan. Först var jag skeptisk. Min egen låt på vårt bröllop? Det kändes inte helt rätt men Maria stod på sig, hon hade bestämt sig för att ”Mästerverk” skulle bli en av låtarna som Linnéa och Josefin skulle få sjunga. Så här i efterhand var hennes val så rätt.
(Foto: Haffy Foto)
Jag kan låten innan och utan men det jag fick höra kom som en smärre chock. Jag vet att den är riktigt bra och att Linnéa och Josefin såklart skulle få den att låta så fantastiskt bra i kyrkan. Men den var inte fantastisk, det var något helt annat. Den var perfekt. Den var ett mästerverk!
Tonerna klingade ut, inte ett öga torrt och vi tog oss an slutfasen av vigseln med en psalm och ett långt tal från prästen. Alla varma och rörande känslor jag hade hållit inom mig sänkte min röst totalt i sista versen och jag fick gång på gång sluta sjunga för jag kunde helt enkelt inte få fram ett ord. Jag fick hämta kraft och inspiration av Maria och av Sofie, som stått vid vår sida under hela vigseln. Hon såg bara ut att vara överlycklig, precis som jag kände mig. Men till skillnad från mig sjöng hon och Maria utan problem. Men det gick inte, rösten var inte med mig så jag lät bli att försöka. Jag tror Maria undrade vad jag höll på med eftersom hon gång på gång tryckte till min hand som om hon ville säga till mig ”sjung då”. Men tydligen var det för att jag stod och gungade hela tiden, dock inget jag minns att jag gjorde.
Vi vände oss om och stod mot våra gäster. Nu kunde vi gå ut och möta världen som man och hustru. Sofie gjorde ännu en suverän insats, som den fantastiskt söta brudnäbben hon var, och tog täten medan vi sakta gick mot kyrkans utgång till tonerna av ledmotivet till filmen Rocky. Det regnade ute men vi brydde oss inte. Vi sprang snabbt runt kyrkan och smet in igen genom en sidodörr medan gästerna väpnade sig med små påsar fyllda med ris. När vi väl gick ut ur kyrkan för andra gången och möttes av jubel och paraplyer så regnade inte bara regn över oss utan även mängder av ris.
Vi smet in i en blankpolerad svart Cadillac och gav oss ut på en lite glidtur på landsvägarna. Samtidigt tog sig gästerna till Fredshögs Herrgård för att börja mingla, dricka mousserande vin och vänta på det vackra brudparet. När vi kom dit smet vi upp på loftet för att ta familjefoto och sen smög vi ut igen, hoppade in i Cadillacen och åkte in på den stora gården och sprang ut i regnet.
(Foto: Haffy Foto)
Vad som väntade sen överträffade alla våra förhoppningar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar