Bröllopet (Del 2)

Den nionde juli

Jag kände hur det värkte i min vänstra fot och hur mina andetag bara blev tyngre och tyngre. Gräset under fötterna var mjukt och behagligt och runt om mig hade jag elva tappra krigare som i någon slags oväntad eufori hade sammansvetsats till en obrytbar enhet. Jag samlade kraft för att göra ännu en kort rush längs med straffområdeslinjen på San Siro när Christoffer av någon anledning sträcker sin vrist och sätter bollen snyggt i eget mål. En till synes vanlig fotbollsmatch var över på bästa tänkbara sätt, men det var ett slut på något extraordinärt som födde en legend och en historia många önksar att dem var med i.

Det var vid denna tidpunkt två veckor kvar till bröllopet och jag hade vaknat på morgonen den nionde juli av att någon står vid sovrumsdörren med en filmkamera och ler. Jag blev inte alls så chockad som jag kanske på förhand hade trott att jag skulle bli. Kanske var pojkarna mer chockade över att jag fortfarande låg och sov halv nio en lördagsmorgon? Men där var dem i alla fall, mina vänner, elva underbara människor som var redo att fyra av min svensexa.

Jag minns inte så mycket av morgonen mer än att jag yrade runt i huset i ett försök att hitta allt det Johan sa jag skulle packa ner. Pass, badbyxor, handduk, gubbkeps med mera. Samtidigt dukades upp frukost i köket och Nespresso maskinen fick jobba för högtryck. Det kanske tog en si så där fyrtio minuter innan vi gick mot bilarna. I klassisk kidnapparstil från filmernas värld fick jag en handuk över huvudet och där slutade mitt redan dåliga lokalsinne att fungera.

Ett kulinariskt Shangri-la

Första anhalt var hos den magiska korvmakaren Per i Viken. Jag hade absolut ingen aning om var vi var men vilken kulinarisk resa jag och pojkarna skulle få vara med om. Claes, ägare och historieberättare av högsta rang, guidade oss igenom produktionen med finess och humor. Det kändes som alla var smått trollbundna av doften av rökt korv och de små hemligheterna bakom godheterna som Claes ibland avslöjade. Höjdpunkten var när vi fick göra våra egna prinskorvar och wienerkorvar. Iklädda vida rockar och söta kepsar lärde vi oss att snurra, vika, trixa och skapa ett par riktigt konstnärliga modeller av det man ibland stöter på i charkdisken.

Fantastiskt roligt. Vi avslutade sen besöket med att äta oss mätta på delikatesser av sällan skådat slag. Vi var i korvens kungadömme och vi var alla dess ödmjuka fans.

Högt i det blå

Nästa stopp blev en lite mer svettig upplevelse för mig. Vi stannade på ett flygfält i Lerberget, jag fick hoppa in i ett litet flygplan och tillsammans med piloten gled vi längs kusten ner mot Sundets Pärla för att sen vända tillbaka igen. En sjukt utmanande upplevelse för en flygrädd person men det var slående vackert och lite surrealistiskt att se allt uppe ifrån. En halvtimme senare var vi dock på fast mark igen och sen lyckades pojkarna att få mig att tro att vi var i Laholm när vi i själva verket stannade i Råå Hamn. Mycket imponerande körning!

Våtdräkt och solsken

Jag blev såklart överlycklig att få vara på hemmaplan igen även om jag aldrig ens hade tänkt tanken på att få stå i en tight våtdräkt och få instruktioner till att åka vattenskidor. Men ut på havet skulle vi och åka vattenskidor. Jag, Markku, Svärbrors-Johan och Christoffer åkte med ut med en liten båt och sen tog det mig fyra uttröttande försök innan jag lyckades stå på skidorna i cirka femtio meter. Överlycklig och utpumpad fick jag sedan stå på land och titta när de andra tre testade och jag måste ge en eloge till Svärbrors-Johan som visade sig vara en riktig fena på skidorna.

Sen skickades jag ut på vattnet igen sittandes i en större variant av badring som drogs bakom en alldeles för snabb båt. Det var tufft, riktigt tufft att hålla sig kvar när man studsade på de många vågorna. Det finns dokumenterat på film av Delander, vi lämnar det helt enkelt där. Sista vurpan, eller avslängningen från ringen, är inget för mjukisar!

Efter dessa tre spektakulära och fantastiskt roliga grejor slog vi oss ner bara några meter från den plats där jag friat till Maria. Vi grillade Per i Viken korv, jag fick testa mina konstnärliga talanger och måla en tavla i solskenet som skulle ”beskriva” min blivande fru. Jag måste säga att jag blev riktigt nöjd med resultatet.

Sen gick vi då mot San Siro, ovetande om vad som väntade oss där.

Världsmästare

Fotbollsplanen låg inbäddad i solskenet, grön och vacker som få. Vi delade spontant upp oss i två lag, sex mot sex. Ena laget slet av sig tröjorna och spelade stolt barbröstade. Här hände något med gänget, något som bara kanske kan förklaras med ordet magi. Det var som att lära känna dessa goda herrar på nytt. En fotbollsmatch så magisk att den inte går att beskriva i ord. Den förtjänar en helt egen text och kanske en vacker dag skrivs den, vem vet.

Matchen i sig var såklart fruktansvärt välspelad men det är ändå karaktärerna och det som visades upp i individuella prestationer som gör den så unik. Det som gör den så fantastisk är såklart att historien och legenden om denna match finns väl inbäddad i våra hjärtan och det kommer sannerligen vara en sådan match som vi kommer att berätta om för våra barnbarn i framtiden.

Den tog som sagt slut på bästa tänkbara sätt. Ett vackert självmål signerat Christoffer. Det var så det var menat. Vi var alla slutkörda men lyckliga. Jag hade nästan brutit både tå och ankel. Markku hade nästan slitigt av en lårmuskel. Delander hade gång på gång fått känna på Daradics outtröttliga närkampsspel och alla andra kippade efter andan likt dåligt förberedda maratonlöpare. Målet var så snyggt, så perfekt och så klockrent. Alla föll ihop som hösäckar och låg och skrattade av glädje. Den kanske bästa matchen i våra liv var över.

Efteråt slogs det några straffar och Jägermeistern gick laget runt även om den stannade lite väl ofta hos undertecknad. Låt oss säga så här, det kommer ta lång tid innan jag korkar upp en flaska Jäger igen.

Vi fräschade upp oss i all hast och tog taxi in till city för att äta en god middag, fortsätta att njuta och låta kvällen och natten fortlöpa tills, för vissa personer, gryningen smög sig fram i öst.

Vilken minnesvärd dag. Tusen tack till alla som var med, ni är underbara och ett extra stort tack till JD och PeO som sydde ihop detta på ett strålande sätt.

Bröllopsdagen

Det fanns stunder under denna fina dag då jag tänkte att nu kommer bröllopet bli en enkel match efter allt jag hade fått vara med om. Men när jag ensam följde med prästen in genom dörrarna till kyrkan på bröllopsdagen och såg alla uppklädda och vackra människor titta på mig, då kom alla känslorna på en och samma gång.

Jag kanske såg cool ut, men inombords var jag lika nervös som när jag satte mig i flygplanet på svensexan. Jag gick fram och ställde mig i pool position och tänkte att nu är det bara att bita ihop, snart kommer Maria in och då är allt lugnt. Men tiden gick så sakta, så otroligt sakta. Jag försökte fokusera, försökte att inte börja gråta när Molly sa pappa och jag försökte nynna en favotitsång i huvudet men inte gick de långa minuterna fortare för det.

Efter jag vet inte hur länge såg jag tillsist konturerna av min brud bakom glasdörrarna. Det var dags, kyrkklockorna började ringa och melodin ”A whiter shade of pale” spelades på orgeln. Där kom hon, den vackraste av dem alla, min blivande fru...