Om förlossningen och en pappas roll (från en udda vinkel)

Jag var långt bort i drömmarnas land när jag hörde min fru säga ”Det är dags nu” medan hon skakade mig för att få liv i mig. Natten var mörk, vi var trötta efter att ha deltagit i ett fint bröllopsfirande dagen innan. ”Det är dags nu”. Jag visste precis vad hon menade men kunde ändå inte koppla ihop kontakterna för att inse allvaret. Vi väntade vårt andra barn och vi hade gått över beräknat datum. När datumet var passerat var det som livet tagit en paus. Det var som ett bäst före datum passerat och som vi bara stannade upp och började känna verklighetens väggar sluta sig kring oss.

Frågan är hur andra blivande pappor känner sig i dessa situationer? För jag vet att det finns lika många känslor, rädslor, spänningar, myter och önskningar som det finns genetiska koder. Ingen förlossning kan vara den andra lik. Nu fick vi köra ner till Lund eftersom "vårt" sjukhus var fullbelagt denna natt. Bara den ändringen i schemat är säkert tillräckligt för att få vilken mamma och pappa att balla ur av pressen och stressen. Jag fick puls men också en kick. Jag tog ju mig friheten att köra ovanligt fort på motorvägen.

Väl nere i Lund var det precis som det förmodligen hade varit i Helsingborg. Vad är det med barnmorskor förresten? De är så otroligt trevliga och serviceminded. Fast klockan var efter tre på natten var dom på bästa humör, såg superfräscha ut och tog emot oss som om vi var deras egna barn som kom hem efter en lång resa. Ibland undrar jag om det är så att det läcker lite från all Lustgas som innhaleras och att den sprids på avdelningen och ger alla som jobbar där en naturligt mental "skönhet"?

Vi fick vårt eget rum (nummer 10) och det var så klart gött att vara på plats, redo att ännu en gång gå igenom en av livets häftigaste matcher. För jag måste nog få kalla det för en match. En match med och mot sin partner där man spelar för båda lagen. Jag vet inte hur andra pappor känner eller ser på det? En av lärlingarna i Lund sa "jag har bara varit här några dagar och har redan sett flera olika papparoller under förlossningen". Vad menar han med det? Är inte alla pappor kameleonter som kan spela för båda lagen? 

Lag 1: Partnern som lider alla helvetes kval av smärta, väntan, förväntan, värkar, stunder av total lustgasad eufori, illamående, slutkörda utan krafter kvar med mera. 

Lag 2: Barnmorskorna och deras crew, dessa störtsköna och positiva individer som sprider glädje och trygghet i en situation som kan få vilken god kvinna (och man) att flippa ut och som alltid svarar snällt på frustrerade frågor om när barnet kommer mer mera.

I mellan dessa två står oftast en pappa. Ibland som en magisk medspelare, ibland som en person i det engelska uttrycket "between a rock and a hard place. 

Okej, jag antar att alla är olika vilket jag fullkomligt respekterar! Jag är en person som vid dessa tillfällen mår så dåligt av att se vilket situation något underbart mellan mig och min fru har försatt oss i (jag får alltså dåligt samvete kan man säga). Men jag glömmer det snabbt i stridens hetta och jag blir en positiv coach utan dess like. Jag agerar som om jag driver på ett lag som är på väg att vinna VM i fotboll. Jag går all in utan att blinka eller fundera. Jag vet att min fru säkert ville slå ihjäl mig varje gång jag peppade henne med otillräckliga fraser som "har du klarat alla värkar hittills så klarar du denna också" och "du är det bästa som finns, du är grym älskling". Men det är ändå dessa fraser som gör hela grejen. Ord som kvinnan omedvetet tar tills sig och som blir som bensin, inspiration och kärlek. 

Jag antar då att det finns de kvinnor med män som bara blir passiva av rädsla. Eller att det finns de som flippar ut totalt av att se sin partner ändra skepnad från denna vackra människa till ett freaking monster. Så, visst, alla är olika, alla agerar olika. Varför?

En teori är att när man pratar förlossningar så pratar man oftast bara om kvinnan och barnet. Den blivande mammans uppgift och roll. Kvinnor delar lika lätt med sig om förlossningshistorier som om man pratade om något muffinsrecept. Men papporna, vi då? Vi har fan inte det så lätt alltid! Visst, vi slipper smärtan men å andra sidan får vi se den och uppleva vad den gör med våra partners (kan vara smärtsamt i vissa fall). Det kan vara nog så påfrestande. Okej, vi slipper dra i oss lustgas och pendla från rosa moln till stormande hav på nolltid. Men vi står bredvid och måste anpassa oss för varje ny sekund. Vi måste vara där till hundra procent, lika fokuserade som mamman på en uppgift som för oss är fullkomligt överväldigande och psykologiskt krävande.

För vi är ju totalt hjälplösa, hur mycket vi än vill kan vi inte dela eller bära smärtan och allt som kommer med den. Vi kan bara tala positiva ord, erbjuda en hand att krossa, våga öppna oss kärleksfullt, fixa våta handdukar för varma pannor, massera, vara taktiska, hälla upp saft, ta in omedvetna ord av hat mot oss, hämta en spypåse och framför allt värdera varje ord vi säger. För det ska ni veta, en väl menad samling ord kan dra igång oanade aggressioner vid fel tidpunkt. Lika väl då som att de rätta orden är energi och som ett Superhjälte-Snickers för mamman.

Om kvinnan är liraren på plan som ska avgöra matchen är vi coachen på sidlinjen. Men ingen lär oss riktigt hur? Vi får inte inbjudningar till "tränarkurser". Vi går in i rollen utan att veta vad som väntar oss. Och det är kanske en anledning till att många pappor agerar olika (på bättre eller sämre sätt). Det är kanske därför några pappor råkar säga "är det okej om jag sätter mig och vilar benen lite" med mamman vankar fram och tillbaka i korridoren med ryggsmärtor. Om replikerande blickar kunde döda så hade världens pappor varit ett väldigt mindre antal än vad det är idag. Vi har helt enkelt hört och läst för lite från andra pappor för att kunna agerar vettigt på ett naturligt sätt.

Tidigt den där morgonen den 16:e september, efter vår andra dotter hade fötts, vände vår barnmorska sig mot mig och sa "du borde åka runt och föreläsa för blivande pappor hur man ska stötta sin partner på bästa sätt". Jag blev tårögd av stoltheten jag kände. Men också frågande i efterhand. Varför är vi inte så smarta som tjejerna och pratar och skriver öppet om förlossningar och hur vi upplever dom? Är vi rädda för tjejernas reaktion för att detta liksom är "deras grej"? Är det kanske "omanligt"? Kanske denna text kan väcka lite feeling för sharing, vem vet!

Så vi klarade även denna förlossningen med bravur (och vi är lyckligt lottade att få varit med om två relativt enkla och smidiga förlossningar). Mest då tack vare min otroliga och fantastiska fru samt den proffsiga personalen i Lund. 

Men också tack vare mig, allt jag gjorde rätt och allt jag är. En pappa med fullt fokus på uppgiften. Jag är bäst!