GUNS N´ROSES Köpenhamn 170628 - The Road Trip

1988 tror jag det var, när jag var tio år gammal, det var då jag hörde Paradise City i en skivbutik i Göteborg under Gothia Cup veckan. Det var kärlek vid första visselpipan! Jag köpte min första egna vinylsingel och resten är historia. Guns n´ Roses var och är fortfarande ett av mina favoritband. Denna fantastiska kvintett som smälter ihop det bästa av alla världar inom musiken. Kan inte räkna hur många gånger jag har lyssnat igenom Appetite For Destruction eller hur oändligt många gånger jag har försökt att lära mig introt till Sweet Child O´mine på gitarr utan att lyckas.

Men kärleken har bestått och igår var det dags, si sådär en 29 år senare, att se bandet live för första gången. Jag och min kära vän Ille (STORT Guns fan också) drog från Borås City klockan halv nio på morgonen för att mellanlanda på Elite Savoy Hotell i Malmö och sen ta dagen i världens bästa huvudstad, the one and only Köpenhamn. Men first things first.

The Outfits

Utan att vi hade pratat om det så visade sig att vi båda hade förberett oss grundligt inför vår Road Trip. Förutom att jag dammade av tio stycken magiska CD-skivor som skulle soundtracka vår resa söderut så hade vi noggrant valt ut olika förslag på outfits inför konserten.

Det låter kanske lustigt att två vuxna män gör en sån här sak men för mig är det bara ett bevis för kärleken till musiken och för vänskapen. Inget ska lämnas åt slumpen, vi ska vara redo! Efter tjugoåtta mil pratandes och lyssnades på skivor så checkade vi in i vår minisvit. Där började så diskussionen om kläderna. Hur ska man se ut när man går på konsert? Kan man ha bandets logga på en t-shirt? Är det fel? Ska man ha jeansskjorta eller svart bomberjacka? Vilka assessorer sätter guldkant på en redan perfekt outfit och så vidare.

Samtidigt var vi så måna om att ladda upp våra mobiler till 100% att vi fann oss själva småflinande åt att vi stod och stampades väntan på hundringen. Vi nådde hundra, vi fick till vars en grym outfit (där vi gjorde ett otroligt bra val att lämna våra Guns tröjor kvar på hotellet) och vi drog in till Köpenhamn via Bron.

Sol, blå himmel, känslan att något stort är på gång!

Att vandra i Köpenhamn är en lyx man unnar sig allt för sällan. Vi hade bara en regel denna dag och det var att vi inte fick gå på Ströget. För var är Köpenhamn som bäst om inte överallt annars. Bakgator med fräscha caféer, coola butiker, trevliga människor och ölhak är på något sätt det som gör Köpenhamn till Köpenhamn. Hitta en bar som säljer lokalt bryggt pilsner, hamna på en uteservering långt bort från vimlet som bara spelar jazz eller köpa en Italiensk glasspinne för ynka trettiotvå danska kronor. Vi hann med mycket under eftermiddagen och kvällen innan vi gick in på Parken. Gott snack, många tusen steg och en beställning som fick en bartender att säga "unskyld" två gånger innan han kopplade kombinationen. Det är tydligen ovanligt att man beställer en Espresso och en öl på samma gång! Men så jobbar vi!

Vi var way off shoppingköpenhamn och kollade på husfasader, cyklar, parker och stoppade för förfriskningar när det behövdes. Inga konstigheter, inga svåra beslut, vi hade flow helt enkelt. Jag har gjort många fantastiska rundturer i danska huvudstaden men denna är lätt topp två (Pelle, du vet vilken den andra toppen är). Det är så internt men for the record så nämner jag Lars Ulrich´s Balls som en av alla komiska inslag denna dagen.

Kvällen kom närmare och vi kom närmare Parken. Vi insåg snabbt att merparten av de 48000 biljettköparna befann sig i området och vår quest för kvällsmat blev allt svårare och svårare. Det löste sig tillsist efter många gator fram och tillbaka och vi fick bord på en italiensk kvarterskrog. Vi fick även oväntat sällskap av två danskar som var väldigt sociala (och konsertberikade) och vi fick briljera lite med vår Mackan Ahlbäck danska.

Mat check, vätskekontroll check, biljetterna med check. Take me down to the Paradise City...

Guns n´ fu%#ing Roses baby!

Shit vad vi var taggade, hela Parken var taggade!

Låtarna...

1. It´s So Easy
2. Mr. Brownstone
3. Chinese Democracy (Låtsas Guns)
4. Welcome to the jungle
5. Double Talkin´Jive
6. Better (Låtsas Guns)
7. Estranged
8. Live and let die
9. Rocket Queen
10. Whole lotta Rosie
11. You Could Be Mine (Ac/Dc)
12. New Rose (The Damned)
13. This I Love (Låtsas Guns)
14. Civil War
15. Yesterday
16. Coma
17. Theme The Godfather (Slash)
18. Sweet Child O´mine
19. My Michelle
20. November Rain
21. Black Hole Sun (Soundgarden)
22. Knocking on heaven´s door
23: Nightrain
24. Patience
25. The Seeker (The Who)
26. Paradise City

En fantastisk setlist som skulle kunna blivit ännu mer magisk om bandet valt att skippa Chinese Democracy låtarna, coversen samt om dom inte hade slaktat Knocking on heavens door. Dessutom borde dom minska på alla utdragna gitarrsolon vilket bara blev en plåga tillsist. Visst, man blir tårögd och får rysningar när Slash river av sin legendariska solopartier, men alla utfyllnadsstyckena var fem för många. Annars var det fullt ställ, tight och högt!

Hur ska vi ta oss hem nu då?

Efter konserten tog vi en pigg promenad genom ett nattstilla Köpenhamn. Vackert även när sommarmörkret bäddar in staden. Stilla var det även på Huvudbanegården där vi möttes av tv-skärmar fyllda med inställda tåg. Varken mer eller mindre information. Efter en femton tjugo minuter började fler och fler trötta euforiska konsertbesökare komma till stationen och ännu mer förvirring.

Vi insåg ganska snabbt att vi fick vara kreativa om vi skulle lyckas ta oss till Malmö. Vi hookade upp med två andra, vi kan kalla dom Norrköping och Oslo, och bestämde oss för att jaga ifatt en taxi. Men taxikön var 50 meter lång och det fanns ungefär en taxi per hundra personer. Med lite flyt (och ödets nyck) hittade jag en buss som kunde köra oss ut till Kastrup där jag fick reda på att tåget skulle vänta på oss för att ta oss över bron. Snabbt samtal till Ille och han med våra nya kompanjoner sprang som Gaseller runt stationen för att hinna med bussen.

Vår kvartett bestämde oss dock för att köra på säkra kort och sprang till fösta bästa taxi men av någon anledning vägrade både den taxin och andra köra oss över bron. Så det fick bli tåg. Ett tåg som var så fullpackat av folk att det blev lika delar skrämmande som komiskt. Tjejer som fick panik, pojkar som muckade gräl, svettigt, underligt och kaosartat.

Vi kom dock till Malmö och det var sjukt gött att ta en tre minuters promenad till Hotellet och krascha där lagom till 04:00 klockslaget.

Fyra dagar senare

Med lite perspektiv och distans så är det ju otroligt fett att vi nu har sett Guns live. En trea på konsertkvällen, en femma i historien! Och Duff McKagan är fortfarande den tuffaste basisten i showbiz!